Jag läser dina meddelanden, varje dag. Jag orkar inte svara och vill inte. Men när du skriver saker
som får mitt hjärta att skära, vill jag bara tillbaka. Jag vill tillbaka, men jag kan inte det.
Jag har strulat till allt, rört om precis allting.. mina känslor är inte densamma, mina tankar är helt olika
än hur de var förut... jag vill andra saker nu och jag flyr ifrån bekymmer. Jag är så j*vla trött på
bekymmer och depprission, jag har fått bära det i åratal, nu är det fan nog. Varför ska jag få
sådana tunga bördor med mig hela tiden?? Näe fasen heller. Personer och allt runt omkring mig har bara
i massa år gett mig besvär eller bekymmer, men nu rymmer jag ifrån dem. Jag vill inte vara instängd med
sorg, bekymmer eller smärta mer...fastän jag vet, att en dag så kommer bekymmer hinna ikapp mig igen..

Nu skiter jag i om folk läser detta eller inte. Det är min blogg, min dagbok, där jag skriver om allt & inget.
Men skulle jag ångra allt, gå tillbaka, skulle jag bli dränkt av skit från allt och alla. Så jag håller mig
till där jag är nu. Där jag får vara mig själv. Bara jag, ingen annan. Bara mina tankar, åsikter och ..allt.
Jag är vilse. Jag har kommit vilse helt enkelt... det är därför jag inte vet vad jag vill. Och så jag håller på nu
gör mig bara dum i huvudet. Alla tror jag är en utnyttjare, en player(??!) vad fan vill ni mig när ni säger sånt?
ALLA jag menar, DU som ens läser detta har väl fasen kört fast och fått killproblem också eller? Är man en
player för det då? Nej. Jag HAR kört fast helt. Kommer inte loss och jag vet inte vart jag ska gå...

Förhållanden är fan inte min grej, det är sant. Men.. alla vi behöver kärlek. Men vad för sorts kärlek vill vi ha?
Jag vet inte vad jag vill ha. Det är det. Jag kan inte bestämma mig. Och jag VET att killar inte är som
choklad i en affär där man kan välja vilken som helst, jag är INTE sådan. Vad jag menar är..
Hur vet man egentligen vem som är den RÄTTA?... det vet man inte har jag märkt...



Jag vaknar upp och är fångad bakom starka kedjor.
Kedjorna river mot min hud desto mer jag stretar emot.
Mitt skrik når inte fram och jag ser ingenting i det oändliga mörkret.
Allt är tyst. Jag hör bara mina egna skrik.
Skriken ekade om och om i det iskalla rummet.
Rädslan ökade och paniken steg.
Jag kunde inte känna mitt hjärta slå längre.
Jag höjde mina skrik tills jag inte kunde skrika mer.
Ingen hörde mig. Tystnaden kvävde mig allt mer.
Tårarna bara rann ner och det svartnade för mina ögon.
Jag kunde inte se mer, sorgen hade förblindat mig.

Skrivet av Riizen Whitecat