En flicka vid namn okänt var en olycklig, självmordsbenägen person. Varför?
Hennes kille hade gjort slut, och krossat henne i miljontals bitar.
Hon trodde att de skulle vara hon och han för allid, men hon hade mer fel än någonsin.
Nu var det verkligen slut mellan dem. Det fanns inget hon kunde göra.
Allt hon tänkte på var hennes vänner hon hade kvar som aldrig svikit henne, och döden.
Det fanns ingen som kunde hejda henne ifall hon ville skada sig själv eller
gråta tårar av blod. Inte ens hennes vänner..

En dag nån gång i december, är flickan hemma
och skolkar från skolan.
Hon är dränkt av sorger och tvivel.
Senare in på kvällen ringer en person till hennes mobiltelefon
och börjar prata. Flickan lyssnade med idel öra, tills hon blev helt still
och såg ner i golvet. Tårar rann nerför kinderna. Mascaran sved till
i ögonen och flickan grät mer tills hennes
kinder var alldeles svarta som sot av mascaran.
Orden som flickan nyss hade hört ekade i huvudet.

"Ingen bryr sig om du dör, dem skulle bara bli glada"
"Gråter du? fan vilken jävla lipsill du är! haha!"  
"Ta en kniv och gå och skär dig din jävla emo"

Flickan gjorde det han hade sagt åt henne att göra. Hon gick in i köket
och tog en långsmal sylvass kniv ur hållaren. Utan att ens tveka drog hon till med kniven mot handleden så det blev ett långt jack efter. Tårar rann och smärtan växte mer. Smärtan från armen gjorde så ont att hon inte orkade bry sig längre om någonting
sig själv eller hur illa hon egentligen mådde.

Klumpen i hennes hals kvävde henne. Hennes ögon var tomma och smärtan ilade.
Hon fingrade på kniven. Hon behövde prata med någon.. men inte vem som helst. Någon som förstod henne.

Hon hade nyss träffat en trevlig och omtänksam kille genom nätet
vid namn okänt. Han var lika gammal som flickan och dem hade pratat varje dag.

Flickan höll i mobilen och tryckte på "ring upp". Hon var rädd för vad pojken skulle säga..
detta var andra gången hon pratat med pojken i telefon.

En mild röst svarade i telefonen "Hallå?", det var Pojken.
Flickan blev alldeles stum och stannade till då hon hörde hans röst.

"Hej...", sa Flickan svagt med en hes och gråtande röst.
"Jag känner bara..för att försvinna just nu och...ingen kan stoppa mig!!" tjuter Flickan
och får en smärta i bröstet. Pojken blev alldeles knäpptyst men försökte säga åt Flickan
att inte göra det hon tänkte göra. Det blev tyst igen. Flickan gled längs med dörren
och la huvudet mot benen och grät oavbrutet.

"Jag vet inte vad jag ska göra...
jag vill bara försvinna härifrån!!".
Flickan kunde inte hålla sig mer.. hon ville bara bort.
Hon reste sig upp, och gned med tröj ärmen mot
kinderna för att torka bort tårarna.

Innan hon hann veta ordet av så hördes en gäll
röst säga"NEJ! det får du inte göra! det får du inte.."
Flickan stannade upp. Hon ville gå ut och försvinna men hon ville inte svika sina vänner eller gå därifrån och lämna Pojken som hon knappt känt i några veckor.
Han var den enda som hade förstått henne.

Flickan tog några steg bakåt och satte sig skamset ner på golvet igen.
"Jag..gör det inte, jag vill inte svika mina vänner och speciellt inte dig.."

"Det är bra..!", sa Pojken med en lättnad.
Den dagen skar sig Flickan, och hade tänkt försvinna för alltid.
Men Pojken stoppade henne med sin snälla och mjuka röst..




En röst från en Ängel kanske?




Dagar hann gå efter att Pojken stoppat henne, och Flickan började må bättre.
Så fort hon hade kontakt med Pojken lyste hon starkare än solen.

Men en dag..insåg hon att hon fortfarande hade starka
känslor för pojken som gjorde slut.
Hennes hjärta river hårt till så fort hon tänkte på honom.

Hon ville bara strunta i allt och lämna det bakom sig.
Men "han" var överallt.
Det fanns alltid någon som frågade om honom, någon musik
han hade skickat som påminde om honom Han var överallt.
Det gjorde Flickan sämre.. hon ville inte ha känslor för honom längre.
Men känslorna var för starka och gjorde henne bara sämre..

Någon vecka gick och Flickan hade inte skrivit med "honom" på flera dagar.
Hon mådde bättre och hade ett smått leende på läpparna.
Hon skrev med Pojken på datorn och hade kul. Hon blev alldeles varm i kroppen
då hon skrev med Pojken, han var annorlunda än alla dem andra killarna.
Han var något extra speciellt, något Flickan inte kunde sätta fingret på.

Hon fick en aning om att hon började få känslor för Pojken..
Hon ville inte bli kär igen, inte i någon.
Men hon kunde inte hindra denna starka känslan hon hade i hjärtat.
Vad var det för speciell känsla? Flickan hade aldrig känt såhär förut.
Det var verkligen något speciellt med Pojken.

"Jag tror jag är kär i dig..." hade Flickan
skrivit och skickat tveksamt.
Hon höll händerna för ögonen för att hon hade tvekat innan hon skickat det.
Det skrevs inget på en stund, antagligen hade Pojken
blivit förvånad eller generad och tvekat han med.
"Jag med.." skrev han med flera punkter efter och en bild som grät av lycka.

Kärleken brann mellan dem som stark glöd.
Flickan var glad nu, hon var glad över att ha mött Pojken.
Det var det bästa som hänt henne. Han var Flickans skyddsängel!